Livet efter Dhamma!

Nu har jag kommit hem efter min Vipassana och varit hemma ett tag. Har inte orkat skriva, på något sätt så har prioriteringarna blivit annorlunda och det har varit svårt att skriva ner alla upplevelser och att minnas tillbaka men jag har försökt minnas dag för dag eftersom vi ju inte fick anteckna under de 10 dagarna.

Tentaplugg och vitaminboostande smoothie!

FSF Longevityboost ca 1,5 liter
3 dl Blåbär
3 Apelsiner
1 Citron
1 dl Aroniabär (kan ersättas med fler blåbär)
5-10 Spenatblad
3 tsk FSF Longevityblend (kan uteslutas)
1 Banan
3-4 dl Vatten

Skala apelsiner och citron och plocka bort alla kärnor. Mixa alla ingredienser till en slät smoothie, vill du ha den sötare kan du tillsätta några dadlar, honung, agavesirap eller vad du nu har hemma.

Ja, min Vipassanavistelse… enklast är nog att ta det dag för dag. Centret håller på att byggas ut och man ska bygga meditationsceller i skogen och samma dag som vi åkte revs ens köket ut så det händer grejer.

Centret bestod av flera byggnader, männens och kvinnornas låg helt avskilda och hägnades in så inga utomstående kunde komma in och för att avskilja männens område från kvinnornas. Bilden lånad från centrets bildarkiv. www.sobhana.dhamma.org

Dag 0.
Dagen alla anlände. Man skulle vara där senast kl 17. Jag var ganska tidig och var framme runt två. Lite förvirrande att hitta vilket av husen som var huvudbyggnaden där man registrerade sig och vart man skulle gå i huset, det var redan en del folk där och det var svårt att se vilka som ”jobbade” men en vänlig dam som verkade förbereda ett meditationsrum pekade vart jag skulle gå utan att säga ett ord. En kille kom fram till mig och frågade om han kunde hjälpa mig, jag sträckte fram min hand för att presentera mig men han avböjde den med ett leende och bugade lätt med händerna ihop framför sig och förklarade att vi inte hade någon kroppskontakt där så vi fick buga istället 🙂 Jag fick fylla i en lapp med en massa frågor, en del kände jag igen från registreringen och jag undrade varför man skulle svara på dem igen. Sedan fick jag registrera mig vid ett bord där det satt två tjejer. De förklarade en massa praktiskt för mig och jag fick rumsnummer och sängnummer och sedan fick jag lämna in mina värdesaker. De förklarade att vi inte fick ha några böcker, inte fick anteckna och inga mobiler eller liknande. Vi skulle vara helt isolerade från omvärlden och inte ha någon form för intellektuell stimulering annat än den som kom att ges på kursen. Jag kollade in mitt rum och mina farhågor blev besannade. Byggnaden såg ut precis som ett Hostel med våningssängar där jag skulle sova i underslafen något som är en av de värsta sakerna jag vet. (Både Hostel och våningssängar). Jag ringde hem till Mimmi en sista gång innan jag lämnade in mobilen och beklagade mig och hon sa ”mamma du vet, du måste inte göra det här, du kan bara vända och åka hem igen”. Men inget Hostel skulle rubba min beslutsamhet 😉 Efter att jag lämnat in mobilen och bilnycklarna också så satte jag mig i en hall i huvudbyggnaden där folk började anlända. Det kom en höggravid och en inte fullt så höggravid som båda skulle vara med. Folk verkade komma från alla möjliga länder och mina rumskompisar visade sig komma från Norge och Finland. Klockan 17 samlades vi alla och fick veta reglerna som gällde och en massa annat. Killar och tjejer skulle vara helt åtskilda och äta i olika matsalar, bo i separata hus och vistas på olika markerade områden på gården. En stund senare fock vi kvällsmat och efter det fick vi ställa oss på gården utanför meditationssalen tills vi blev uppropade och fick en meditationsplats tilldelad som skulle bli vår egen under hela vistelsen. Jag blev förvånad över hur ombonat det var när jag steg in. Mjuka härliga skummadrasser, filtar och mängder med kuddar som vi fick ta om vi ville. Första meditationspasset var på en timma och detta kändes i ryggen… (redan) efter passet fick vi veta att Ädel tystnad nu gällde. Med ädel tystnad menades att vi inte på något sätt fick kommunicera med andra deltagare, inte heller genom gester, blickar eller annat. Vi skulle låtsas att de andra inte fanns. Det kändes lite konstigt när vi gick till sängs och jag kom på att vi inte pratat om hur vi ville ha fönstret i rummet, öppet eller stängt? Varmt eller kallt? Hm…

Dag 1.
En gonggong väckte oss kl.04:00, om en halvtimma skulle vi meditera fram till kl.06:30. En tavla hade hängts upp i hallen med information om vilken dag det var (dag 1) samt dagsschemat och lite annan information kring frågor som kunde uppstå. Jag hade inte kollat så noga på tavlan utan satte mig i salen för att meditera. En timma gick som kändes i kroppen, då kom en man in som satte sig på ett podie utan att säga något. Jag väntade på att han skulle säga något men insåg att han förmodligen inte skulle göra det. Tiden gick, ryggmusklerna skrek och knäna värkte. Vi satt kvar. Efter 1,5 timma satte han på en dvd med Gorenkas ”sång”, det höll på en halvtimma, förmodligen den längsta i mitt liv. När Gorenka sjungit klart lämnade mannen rummet, fortfarande utan att säga något. jag fnissade för mig själv och tyckte det kändes löjligt. Äntligen ljöd gongongen och folk reste sig, det tog en stund att räta ut sin kropp vill jag säga… Frukost och sedan mera meditation med fler instruktioner. Denna dag skulle vi fokusera på andningen i näsan, inget annat. Det var nästa omöjligt att stilla tankarna timme efter timme och kroppen värkte verkligen nu! Till slut hade dagen gått och våningssängen kändes som en välsignelse. Maten var vegan men det serverades mjölkprodukter till, tyvärr var det mycket soyaprodukter och endast besprutat. Till en början tyckte jag den var väldigt smaklös men allt efter som dagarna gick blev den godare och godare 🙂

Stora meditationssalen. Kvinnor och män sitter på var sin sida om mittgången där alla får sin egna plats tilldelad som man behåller alla dagarna. Läraren satt på det vita podiet framför oss. Bilden lånad från Vipassanacentrets hemsida. www.sobhana.dhamma.org

Dag 2.
Gonggongväckning 04:00, Ny tavla med instruktioner och dagens schema hade hängts upp. Kändes som en mindre mardröm att knyckla ihop sig i meditationssalen och Gorenkas sång innan frukost var en del av mardrömmen. På tavlan stod det att sången skulle främja meditationen. Jag undrade verkligen hur, kändes mest som ett slags uthållighetstest för att se vem som blev tokig först… Efter två otroligt långa timmar var det frukost igen. Frukosten var god. Den bestod alltid av havregrynsgröt, fruktkompott, yoghurt, sojamjölk, vanlig mjölk, färsk frukt, solrosfrön, linfrön, russin, knäckebröd, mörkt bröd, smör (vegan och bregott) jordnötssmör, tahini, hallonsylt, gurka och tomat. Denna dag upptäckte jag att det fanns pulverkaffe!!!  Det räddade min dag. Jag hade huvudvärk av koffeinbrist och med tanke på resten av kroppens värk så kände jag att det fick räcka med den plågan, så jag fyllde tacksamt på med mera gift 😉 jag avskyr gröt så jag gjorde alltid en fruktsallad med frön, russin och yoghurt varje morgon. Detta höll mig mätt till lunch kl. 11:00. 10 timmars meditation stod på schemat varje dag. Efter ett tag läste jag schemat ordentligt och insåg att vi fick meditera på rummen vissa tider om vi ville, men vi fick inte ligga ner. Skööönt att få byta ställning i alla fall. Jag hittade en stol som jag satte mig på, men koncentrationen var inte lika stark på rummet som i salen så jag försökte sitta i salen så mycket jag orkade. ALLA hade ont i ryggarna, det stönades och grejades i meditationssalen så det var tydligt. Denna dag skulle vi fokusera andningen kring näsan och överläppen också och känna efter små subtila stickningar och dylikt, så detta gjorde vi, hela dagen. ”mannen” som kommit in första dagen visade sig vara vår lärare. Gorenka var huvudläraren men eftersom han numera inte längre lever så var denna mannen Kenneth Truedsson vår assistentlärare och han översatte allt som Gorenka sa samt det var till honom vi kunde vända oss om vi hade frågor. (Vi fick tala men honom och med vår kontaktperson). Han sa att om vi klarade av att fokusera på andningen utan att tankarna for iväg längre än 10-15 minuter i taget så var det bra (!).

Dag 3.
Nya instruktioner, andningen skulle nu fokuseras på ett lite mindre område på området mellan överläppen och näsan och man skulle känna efter subtila känslor i området orsakade av cellernas vibrationer. Nu skulle vi försöka leda tillbaka tankarna inom 2-5 minuter när de seglat iväg. Detta gick förvånansvärt bra! Tankarna for visserligen fortfarande iväg ideligen men nu var jag hela tiden medveten om det (utom ibland när jag kom på mig själv med att ha haft tankarna på ett helt annat håll och hade ingen aning om hur länge jag suttit och drömt). Vi skulle inte känna oss besvikna när tankarna for iväg, bara leda tillbaka tanken till koncentrationen igen och acceptera att den varit iväg, om och om och om igen. Detta var det centrala i det hela, att inte reagera (bli arg för att tanken for iväg eller att bli glad när man lyckades) Vi skulle hålla oss helt neutrala. Denna dag ger tydligen många upp och åker hem. Det värkte verkligen i kroppen och det kändes oändligt att inget annat göra än att sitta stilla och meditera. Mitt muskelfäste i ena sätesmuskeln började bli riktigt ansträngt, jag har haft ont där i över 15 år och när det blir överansträng så blir det inflammerat och då blir jag sängliggande. Det känns som ryggskott fast det är det inte. Jag kände att detta var på gång och var arg på mig själv för att jag inte tänkt på det innan. Självklart skulle jag få ont där. Dag tre började jag känna de välbekanta ”strömmarna” av nervimpulser i kroppen och då vet jag att det snart är kört så jag pratade med läraren och kontaktperson på kvällen och bad dem ordna något från apoteket eller om jag kunde få ringa sjukvårdsrådgivningen för jag hade ingen aning om vad jag skulle ta. De lovade hjälpa mig nästa dag. Vår kontaktperson var så himla gullig så hon fixade fram ett litet ryggstöd och en tub Voltaren som jag tacksamt tog emot. Det var en välsignelse och nu kunde jag fortsätta!

Dag 4.
Varje kväll hade vi en föreläsning. Detta var dagens höjdpunkt och där fick vi ofta svar på de frågor man funderat på under dagen. Denna dag skulle vi börja med själva Vipassanameditationstekniken, allt annat hittills hade bara varit förberedande. Vi fick nu instruktioner om att börja känna dessa sublima stickningar/rörelser/känslor över hela kroppen. Kroppen skulle skannas av del för del om och om igen. Vi fick inte stanna mer än 1 minut på varje del även om vi inget kände och s fort vi kände något så skulle vi förflytta tanken vidare. Det var oerhört svårt att koncentrera sig. Dels för att kroppen värkte och dels för att tanken var ett enda virrvarr. Jag märkte ändå att virrvarret i hjärnan inte var så ”grötigt” som förut, tanken var klarare på något vis. På kvällarna hade vi en frågestund i meditationssalen där vi kunde gå fram och ställa våra frågor till läraren. Jag satt ganska långt fram så jag hörde vad de andra frågade och en kille sa att han hade en berättarröst i huvudet som hela tiden berättade vad han gjorde. DET HAR JAG OCKSÅ tänkte jag och lyssnade med spetsade öron. Läraren log och sa att det har alla mer eller mindre och ”låt den prata, så länge du inte låter den bli dominerande”. WOW, det hade jag ingen aning om!

Dag 5.
Denna dag blev vi ombedda att sitta med ”fast beslutsamhet” som de så fint kallade det. Detta innebar att under de kommande gruppsittningarna som var tre gånger om dagen skulle vi försöka sitta i samma ställning, utan att röra oss alls, under hela timmen även om det gjorde ont. Vi skulle iaktta smärtan istället och sedan ignorera den och skanna vidare. Detta gjorde ONT!! Första passet grät jag några tårar av smärta och lyckades inte sitta stilla hela timmen ut. Ska erkänna att jag började känna mig tveksam till vad jag gett mig in i. En av tjejerna rusade gråtande ur lokalen så fort Gorenkas sång började. På dagen hörde jag en raket och började räkna efter om det var nyårsafton eller inte. Jag hade helt tappat greppet om dagarna men räknade ut att det nog var det. genast började jag tänka på Mimmi där hemma som jag visste skulle på fest och oron växte över hur hon skulle komma hem på natten nu när jag inte kunde hämta henne.. Nu förstod jag varför vi inte skulle ha kontakt med omvärlden. Minnen började också dyka upp. Gamla minnen som jag inte längre mindes att jag mindes. Några var smärtsamma och andra inte och en del fastnade jag i och kom på mig själv med att sitta och skapa gräl som aldrig ens existerat. Jag frågade läraren vad jag skulle göra med dem och han sa att det var bra att de kom upp för det betydde att jag gjorde mig av med dem vilket var en del av syftet med meditationen, men jag skulle inte iaktta dem, bara konstatera att de var där och sedan gå vidare med skanningen. Detta var tydligen en del av processen och väldigt vanligt.

Dag 6.
Redan på morgonen bestämde jag mig för att jag skulle lyckas med de tre passen i fast beslutsamhet så jag övade på morgonpasset och det gick faktiskt bra. Nästa pass satt jag utan nämnvärd smärta, det var som om jag kunde ta ett steg bort från smärtan som då nästan försvann. Svårt att förklara men efter det var sittningarna med fast beslutsamhet inte längre en utmaning. Det hände att jag glömde bort mig och råkade klia på näsan men annars gick det bra. Denna dag började jag istället bli riktigt uttråkad.. Jag ville nästan skrika där jag satt, fick liksom inte luft! Jag ville ut och springa och hoppa omkring!! Men istället satt jag kvar, timme efter timme. Nu började det också bli svårt att hålla kvar koncentrationen eftersom jag var ganska trött på att meditera. På morgonen var det kallt ute och jag tänkte på Mimmi där hemma igen (ja det gjorde jag ju varje dag men nu var jag bekymrad) Katastroftankar började spöka i mitt huvud om att hon kanske inte kommit hem och att hon kanske låg död i ett dike!! Nej tänkte jag, då hade jag ju hört något.. Men tänk om det inte hittat henne ännu!!! SLUTA!! TYST i mitt huvud!! Detta var tydligen också väldigt vanliga tankar fick jag veta sedan..

Dag 7.
Denna dag hade jag VERKLIGEN hemlängtan! Jag kände mig irriterad över att vi bara skulle sitta där och skanna kroppen och tyckte inte att jag kom någon vart. Jag begärde ett enskilt samtal med läraren. Han förklarade hur jag skulle använda tekniken hemma och lugnade mig i alla mina frågor. Ok, jag fortsätter..  På eftermiddagen testade jag att bara andas som vi gjorde de första dagarna och märkte att jag nu kunde hålla kvar koncentrationen på enbart andningen hur länge som helst utan att tankarna for iväg. Upptäckten gjorde att jag kände framsteg och blev väldigt nöjd.

När man inte har så mycket annat att syssla med börjar man lägga märke till hur fantastisk naturen är! Bilden lånad från centrets bildbank. www.sobhana.dhamma.org

Dag 8.
Hemlängtan ännu större men jag hade aldrig tanken att bryta. Gorenka hade talat till oss om hur vad och varför folk bryter och jag hade inte tänkt bli en av dem. Hela tiden ville jag stanna och få veta hur det skulle kännas på slutet. Denna dag fick vi instruktioner att meditera även under pauserna. Vi skulle öva mindfullness när vi tog mat, när vi åt, när vi borstade tänderna, när vi skulle sova, när vi var ute och gick.. konstant. Vi skulle känna hur allting kändes i kroppen. Det var jobbigt och jag glömde bort det i stort sett hela tiden. Men om jag trodde att jag övat mindfullness hemma innan så hade jag fel. Nu utövade jag mindfullness och kände verkligen varje moment. SÅ närvarande hade jag aldrig varit förut.

Dag 9.
Sista dagen i ädel tystnad och hemlängtan ännu större. Denna dagen tog jag mig bara igenom, nu längtade jag bara ut därifrån och hem och att få springa eller göra vad som helst annat än att meditera. Dagen gick och vi fick instruktioner på hur vi kunde använda teknikerna hemma i vardagen och så.

Dag 10.
Efter frukost och morgonsamlingen så fick vi nu börja prata med varandra! Ingen sa något när vi steg ur salen men efter en stund började folk prata. Jag visste inte vad jag skulle säga men plötsligt blev jag tilltalad och så var tystnaden bruten. Vi pratade om svårigheterna som varit, om koncentrationssvårigheterna, om hemlängtan, om smärtan, ja om allt! Det visade sig att alla upplevt liknande svårigheter och kände ungefär som jag. Senare fick vi det bekräftat på föreläsningarna under dagen. Vitsen med att inte prata var för att man inte skulle kunna jämföra. Alla skulle göra sin egen resa utan andras intryck. Jag förstod själv hur viktigt det varit. Plötsligt kunde jag inte heller känna alla förnimmelser jag dagen innan tyckte var självklara. Lite förvånad eftersom de varit så tydliga! Besviken insåg jag att jag måste göra om hela resan för att kunna uppnå samma koncentration igen. Hade jag vetat att den skulle försvinna så snabbt, hade jag varit flitigare då? Nej det tror jag inte, jag gjorde så bra jag förmådde. De som var där för andra, fjärde och femte gången eller vad det nu var sa samma sak, man vet aldrig hur varje resa blir och man kommer aldrig så långt som man önskar för man klarar helt enkelt inte av det på 10 dagar. En utställning hade ställts upp i matsalen så man kunde titta på de olika meditationscentren världen över. Vi fick veta att vi från och med dag 11 betraktades som ”gamla studenter” och fick nu besöka vilket center som helst över hela världen, vi fick också serva var vi ville. (Servarna var de som såg till att vi fick mat, städade och hjälpte oss)

Dag 11.
Städning stod på schemat vilket gick väldigt fort för ingen smet. Efter frukost fick vi åka och det var en märklig känsla att åka därifrån igen. Jag minns att dagen hade börjat gry och när jag tittade i backspegeln var himlen alldeles rosa och ljusblå med moln som sockervadd över centret. Fantastiskt vackert! På hemresan försökte jag ta mig tillbaka till verkligheten och hur jag än försökte så kunde jag inte komma på vilken veckodag det var. Jag funderade också över vad som kan ha hänt  världen. Jösses, det var ju 2014 nu!! 🙂 Till slut stannade jag ock köpte en tidning. Tittade på den i hopp om att få veta vilken veckodag det var men det stod bara ”Trettondagen”. Hm.. Jag kunde frågat kassörskan men vem i hela friden vet inte vilken veckodag det är!? Så jag frågade inte.. Väl hemma frågade Mimmi varför jag inte bara kolla i mobilen? Ja jösses varför hade jag inte bara kollat där! :). Kände mig totalt omtöcknad! Hemma satte jag mig och svarade på mejl, såg över allt som låg och pratade med syrran och några kompisar som alla undrat hur det var. Vi hade pratat om hur vi skulle förklara vad vi varit med om för andra när vi kom hem och ingen på centret visste hur de skulle förklara det. Det måste helt enkelt upplevas! Något av det jobbigaste jag gjort i mitt liv men det är så värt allt besvär.

Vem vet, det kanske blir hit jag åker nästa gång?

… eller hit?

Vi hade fått rekommendationerna att meditera 2 timmar varje dag när vi kom hem. jag satte mig första kvällen men plötsligt kunde jag inte känna några förnimmelser alls!! Tänk, all den känslighet som jag byggt upp under de 10 dagarna var som bortblåst. De hade varnat oss för detta och sa att vi så skulle återgå till andningen. Jag var alltså tillbaka på dag 4 🙁 Sedan har det varit lite si och så med meditationerna, jag har inte prioriterat dem som jag borde. Att gå från total avslappning till full fart har varit en jobbig omställning och nästa gång jag gör detta så blir det på sommaren. Denna sommar närmare bestämt..

Detta var alltså min upplevelse av vistelsen och jag hoppas inte jag skrämt bort någon. Ge dig själv 12 dagar av ditt liv och åk dit, men åker du dit så ska du vara inställd på att genomföra alla dagarna oavsett hur du känner när du är där, för det är verkligen jobbigt att jobba med sig själv!

Kursaffisch

2 reaktion på “Livet efter Dhamma!

  1. Hejsa Gitte. Nej du har ikke skræmt mig væk – men dejligt at vide bare lidt om hvad og hvordan tingene foregår, så tak fordi du har givet dig tid til denne dagbog over dit første meditationspas i Vipassana. Jeg er næsten nødt til selv at prøve det ;o)
    Knus Lone

Kommentarer inaktiverade.